Jag vet inte vart jag skall börja, vart jag skall sluta.

Jag vet bara att jag inte vill vara utan dig, jag klarar inte av ensamheten. Jag är beroende av din närhet på nätterna, att ha någon att skratta med innan jag somnar, någon som håller om mig. Jag älskade att ha någon att längta efter på kvällarna, att vänta på att du skulle komma igenom dörren och berätta om din dag, att mysa framför en film och bara känna mig omtyckt.

Men det är synd, så synd att allting skall förstöras på grund av att din väns förhållande går i kras. Att du skiter i mig för att han flyttar hem igen.

Varje dag, varje kväll så går jag och luktar på dina saker, på dina tröjor bara för att få känna att du är här. & det är bara en vecka sen du försvann, och du har skrivit till mig ibland, du har ringt men jag orkar inte längre leva på det lilla hopp jag har. & jag vill egentligen inte ha dina saker här, jag vill inte veta att du har nyckeln till min lägenhet och att du när som helst kan komma in genom dörren, för det gör att hoppet aldrig dör. Men jag vill inte be om den, jag vill inte döda den sista gnista med hopp.

Jag försöker spela så stark. Jag försöker intala mig att jag klarar det utan dig, men varje dag går min tanke till dig. Jag undrar vad du gör, vem du är med, om du tänker på mig, om du har en ny.. ja hela mina dagar hamnar på dig.

Tänk att jag inte ens efter fyra år har tröttnat.. jag älskar dig precis lika mycket nu trots allt vi gjort varandra.

Jag vill bara att mitt barn skall komma nu, så jag slipper gå runt själv. Så jag slipper tänka på dig, så jag har någon annan som tar min tid.